Damn!
för varje andetag in ger mig styrkan till att stå, varje andetag ut ger mig svagheten till att nå. inget som är värt att jobba för, att utsätta problem för sig själv och för andra. ingen mening till livets höjdpunkt. samtal efter samtal. möte till nästa. det tar bara längre och längre tid. även om jag vet att jag kommer brytas ner så kommer jag alltid ha stegen att klättra upp på när jag känner ett behov. sweet.
inte ens värt att resa sig upp ur sängen för att gå till skolan. inga värdiga lektioner och ingen ork till nånting. drar iaf en sväng förbi sassa när vi slutat och kvällen blir hos billy. funderar tamej fan på att göra mer kakor.. hmm, får checka vad som finns hemma.
Kommentarer
Trackback
