Everyisspinnig

nätter av ångest, skrik, svätt och tårar. att ingen ser att jag egentligen inte ler. förstår inte. ingenting? ena stunden står jag på samma sida som dig. andra stunden drar vi en gräns och i står på en varsin sida. du tror att allt är så enkelt och lätt. du stod är några nätter du själv. du var på samma plats som mig. det var ensamt, mörkt och rädslan fick tårar att rinna från den ömma kind. mina ord fastnade i den del som gör ondast på en människas kropp. det blev till min skuld och jag ångrar allt så hårt att jag står på mina bara knän och ber om att få börja om. men du kommer aldrig mer kunna se det du engång kunna sätt.

jag fårstår inte hur du vill fånga min blick. så många gånger jag försökt vända min rygg. men så fort jag vill hålla mitt ord. kollar du sådär på mig igen. den blick som får mig stum och hur kroppen känner sig så tom så tom. jag kommer aldrig att glömma dessa ögon igen. den ljusa nyans som skifta fort till ett starkt mörkt mönster. det får mig fortfarande att falla. men inte precis lika lätt. livet har sina hinder. och det är många som försöker hålla mig tätt.