varför har inte jag nio liv?
allting känns så sjukt upp och ned. jag vill få ut all smuts, jag vill aldrig mer falla mig in. det gör ont och det kväver att veta att du har föhoppningar och stora tankar, det kväver att du får dem så negativt. jag vill inte vara en av flera andra, jag vill inte dela min deprition, jag vill inte skapa fler problem. det räcker med att jag står kvar här på vår jord. jag vill inte längre, det var aldrig meningen att det skulle bli såhär. det fick mig gråta flera nätter i rad. det sätter tyngd på min slitna svaga kropp. jag vill inte bära den nå mer, jag lämnar den helst kvar. jag vill inte se dig i ögonen för att lyssna på allt om hur betydelsefull jag vart, för att sedan få dina tårar att rinna med det jag tänker säga. jag vägrar att stå där för att sedan vända mig om och springa iväg. jag har sagt det tusen gånger om. jag är redan kvävd. döda mig inte mer än vad jag är. du är redan blind, jag tänker inte göra det värre än vad det redan är
vi alla har våra beslut
depritionen pressar, gnager igenom bröstet och vill ut. mitt skinn är för tjockt för att det ska komma ut. utan hjärta och utan rent blod, försöker jag förklara att jag givit bort det och kommer aldrig ta tillbaks det. men ändå kommer dem hämska orden upp, de som sätts i öronen och säger det om och om igen. det kväver att veta att det är så. det kommer aldrig hända. inget jag kan råför. för din egen skull, sluta jobba och tänk efter vad i helvete du gör.
